Translate

söndag 30 augusti 2015

Högkänsliga barn och deras behov av att få utvecklas in sin takt

Min son. En underbar kille med stort hjärta och djupa funderingar. En inspirationskälla i mitt liv som även ger mig en möjlighet att utvecklas och lära som person.

 I dagens samhälle är det inte lätt att vara högkänslig. Det ställs stora krav på att vara översocial och att kunna vara i överstimulerande situationer. Ni kan läsa lite mer om vad jag har skrivit om det här och hur vi har arbetat med et för att hjälpa vår son som just är högkänslig.

Är det något att skämmas över då? Jag tycker inte det eftersom man behöver olika personer i ett fungerande samhälle. Om alla är lika kommer utvecklingen att stanna upp. Vi behöver de udda, de tänkande, de som väljer att bryta normer för att utveckla nya idéer så samhället går framåt.


Varför är det då så svårt att acceptera att vi är olika?
Varför är det då så negativt att vara just högkänslig?

Att vara högkänslig är ingen diagnos eller sjukdom. Det innebär bara att man upplever andras sinnesstämningar och alla intryck mycket starkare än vad andra gör. Och det går att hantera.


Plumpa kommentarer från vuxna är ett problem eftersom de små barnen tar åt sig. Att säga det till mig eller pappan är en sak, vi kan hantera det. Men ett barn på 3,4,5 år kan inte det.
"oj oj oj, hur ska det gå för dig?"
"Hur ska han klara av skolan?"
Dessa är direkt negativa och vår son undrar varför en del tycker att han är dum i huvudet. Bara för att han inte springer fram och kastar sig i knät på människor han knappt känner. Och varför ta upp skolan när det inte är dags. Den dagen kommer och utvecklingen står inte still hos högkänsliga (blyga)barn.

"Han behöver gå på förskola så han kan träna i att vara social."
Så om man inte är redo för de stora sociala konstruktionerna så löser det sig om man tvingas in i det?
Gäller samma för ormrädsla, spindelrädsla och hundrädsla? Får bara personen vistas ensam i ett rum med sin rädsla så går det över. Personen behöver bara "träna" på det genom att tvingas in i situationen.


Människan är ett flockdjur och är sociala av sig från naturen. Men människobarn är också överlevare. De barn som varit orädda och kunnat följa med vem som helst är även de som kunnat råka mest illa ut. Tänker vi på "grottmänniskan" så är vårt högkänsliga barn den som har störst chans att överleva då denne hållit sig nära de som föder och skyddar honom.

Dagens samhälle är inte anpassat till att ungarna ska vara med sina primära anknytningspersoner.

Men nu ska jag gå till något positivt i att vi har brutit mod normen och inte lyssnat på de dåliga råden. Att vi valt att följa vårt barn i hans takt att utvecklas istället för att ha försökt att pressa honom in i något han inte varit redo för.
Första händelsen skedde på Liseberg nu i somras. Där är det lätt för högkänsliga barn att få för mycket intryck och bli överstimulerade.
Vid ett godishjul stod jag och min son. Han vann och tog emot priset själv. Han gjorde det som den naturligaste saken i världen. Innan denna händelse har han inte tagit emot något utan jag eller pappa har fått agera mellanhand. Men just då i denna situation var han redo att klara av detta steg.

Andra händelsen skedde på en lekplats. I vanliga fall får man som vuxen gå in och styra upp efter ett tag då kösystem och vänta på sin tur inte fungerar hos barnen. Våra barn har det med sig att man står i kö för att vänta på sin tur. Det är så det fungerar ute i vuxenvärlden när vi är t ex och handlar och många av oss är uppvuxna med det. De flesta barn tränger sig fram vilket har gjort att vår son tycker att det är för bråkigt och stökigt och valt att gå ifrån. Men i somras tog han steget och tog plats. Inte genom att knuffas, trängas och bråka utan genom att meddela att det var hans tur. Han var redo att kräva något för egen del och väljer att göra det på det sätt jag brukar göra.
Han kunde sortera intrycken i båda händelserna.

Att vi har valt att stötta honom i hans upplevelser, hjälpa honom att sortera känslor och intryck och tillåtit honom att utvecklas i sin takt har gjort att han har vuxit. När han är redo så är han redo.
Han tycker fortfarande att vuxna som pratar högt och mycket känns jobbigt. Likaså de som "tvingar" sig på honom. De känns otäcka eftersom han inte förstår vad de vill eller vad de tänker göra. Och det måste han få känna.
Jag gillar inte heller vuxna som pratar högt i mun på varandra och vill tvinga på mig sina levnadsvanor och åsikter. Jag hade önskat att många vuxna hade kunnat acceptera olikheter. Men jag kan hantera det. Jag har lärt mig med åren att (oftast) skaka av mig det och jag har möjligheten att kunna lämna situationen. Det är något vår son också kommer få lära sig. Och han får förutsättningarna att klara av det tack vare att han har mamma och pappa på sin sida. Vi finns där och stöttar honom. Idag finns vi där för att säga ifrån åt honom. I framtiden kommer han klara av det själv. Vi tar det steg för steg i den takt han behöver. Och det krävs en fingertoppskänsla från vår sida för att känna av om det är något han klarar av att hantera själv eller om vi behöver hjälpa till.

Ännu en gång sitter jag här vid tangentbordet och önskar att samhället vi lever i skulle ha en större acceptans mot olikheter. För vi är alla unika personer med olika behov och förutsättningar. Och alla kan vi bidra med olika saker i livet.
Jag vänder mig till er vuxna där ute. Acceptera att barn är olika och utvecklas i olika takt. Den acceptansen behövs för att barnen ska kunna växa upp till starka empatiska individer. För ser de inte att de vuxna visar empati och förståelse för andra kommer inte heller de att lära sig det.