Sportlovet går mot sitt slut för vår del. Imorgon är det dags för skola igen och jag tänker nu dela med mig utav mina tankar om något lite alvarligare och känsligare ämne.
Jag känner att jag är glad över att vi som föräldrar än så länge har rätten att fatta besluten kring våra små om hur, när och om de ska vistas på institutioner. Upp till sju år, första klass, har vi rättigheten att ge dem den stimulans som passar just våra barn bäst för att utvecklas.
Det året de fyller sju år börjar skolplikten på hösten och då läggs ansvaret över på staten.
" Skolplikten innebär att eleven ska delta i den verksamhet som anordnas i skolan, om eleven inte har giltigt skäl att utebli." Det står på skolverkets hemsida.http://www.skolverket.se/regelverk/juridisk-vagledning/skolplikt-och-ratt-till-utbildning-1.126411
I skollagen står det:
"4 § Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.
I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.
Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare."http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Skollag-2010800_sfs-2010-800/
Skolplikt innebär alltså att barnen har en skyldighet att närvara i skolan om det så bara handlar om att sitta av tiden.
Som ni ser i skollagen så bryter många skolor mot denne eftersom de saknar resurser till att kunna följa den.
"Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt."
Denna rad är intressant. Tänk er en klass på 20-30 elever och kanske 2 pedagoger. Alla elever är olika, lär sig olika och har olika behov. Eleverna är fortfarande barn och är dessutom olika långt i sin utveckling.
I den gruppen finns då några som tycker det går för långsamt fram i klassrummet, några tycker det går för snabbt, några vill lära sig om varje detalj, några vill lära sig helheten för att förstå detaljerna, några är lugna, några har fortfarande inte kommit så långt att de orkar sitta still en hel lektion, några gillar att arbeta i stor grupp, några gillar att arbeta i liten grupp, några vill arbeta ensamma, några behöver hjälp och stöd hela tiden.
Det finns inte en chans att dessa två pedagoger kan uppfylla allt detta på en gång. Och då bryter skolan mot skollagen.
Jag vet inte om skolan och de anställda är medvetna om denna del i skollagen. Jag tycker inte att det verkar så då man pratar med dem då svaret är att barn ska lära sig att anpassa sig så de inte utmärker sig. En åttaåring kanske inte har utvecklats så pass långt ännu att den kan styra sina impulser. Vissa har det men lika många har det inte. Jag tycker de för ofta lägger skulden om sin resursbrist på barnen. Barn som fortfarande utvecklas, försöker förstå alla sociala koder, barn som är så totalt utlämnade och inte kan påverka de politiska beslut som tagits. Ett barn som inte följer deras mall stämplas gärna som ett problem. Men om de hade följt lagen och "Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt." så hade inte barnet varit ett problem eftersom lärandet hade lagts på individens nivå. Det är när man försöker pressa in många olika individer i mallar som problem uppstår av den enkla anledningen att vi är olika.
Hade det då inte varit bättre med läroplikt?
Mer ansvar för barnens lärande hade lagts på föräldrarna så de kan finna den väg som passar just deras barn för att nå upp till kunskapsnivåerna.
Hade det inte varit bättre för barnen att få lära sig efter sina egna förutsättningar för att nå kunskapskraven än att sitta av timmar i ett klassrum utan att lära sig någonting.
1884 blev ogifta kvinnor myndiga när de fyllt 21.
1901 kvinnor får vara lediga fyra veckor när de fött barn.
1919 ogifta kvinnor får rösträtt.
1921 gifta kvinnor får rösträtt.
1927 flickor får gå i skolan.
1979 blev barnaga förbjudet.
1982 all kvinnomisshandel blir olagligt.
1983 kvinnor får rätt att söka arbete inom alla yrken.
Nu har jag blandat in kvinnohistoria mitt i detta inlägg. Varför undrar ni säkert. Jo, för att kvinnor och barn är de som har svårast att få igenom sina rättigheter. Att kvinnor är individer med olika behov är inget vi direkt funderar över idag. Men en gång i tiden var det inte så.
Att barn är individer med olika behov är något man idag får kämpa för. Det är likadant i skolan idag som för 20-30 år sedan. Varför går det inte framåt?
Barnkonventionen ska bli svensk lag och då blir det ännu mer för skolan att anpassa sig efter eftersom den säger att barn är just individer med egna personligheter och behov.
http://www.raddabarnen.se/om-oss/barnkonventionen/
Varför har jag dessa tankar?
Varför ifrågasätter jag så känsliga ämnen som skola (och förskola)?
Varför ställer inte jag in mig i ledet och följer jantelagen vi har här?
I korta drag ska jag berätta för er om mina egna upplevelser.
Jag var mobbad från årskurs ett till nio. Den hjälp jag fick från skolan var att jag skulle ändra på mig för att passa in. Hur jag skulle ändra på mig vet jag inte. Varför andra barn var på mig vet jag inte heller. Men att de vuxna på skolan såg det som mitt fel vet jag. Jag har haft bra föräldrar som stöttat och hjälpt mig igenom detta. Även far och morföräldrar som funnits för mig.
Jag har alltid haft problem med att lära mig språk och tyckte dessa lektioner gick för snabbt. Matematik däremot tyckte jag var kul men där gick det för långsamt. Ena ämnet hängde jag inte med i och tappade intresset för. Andra ämnet hände inget nytt och jag tappade intresset i att utvecklas i det eftersom man inte fick det.
20 år senar börjar min äldsta i skolan och jag trodde att skolan gått framåt i och med skollagen ovan. Men inte, den är exakt som den var när jag gick i skolan.
Alla ska vara lika annars är risken att man hamnar utanför. Varför är olikheter så farligt?
Alla ska lära sig i samma tempo. Att det är barn på olika nivåer i utvecklingen tas det ingen hänsyn till.
Att de bryter mot skollagen skylls på resursbrist. Lärare står och säger att de vet vad de gör eftersom de arbetat som lärare i 30-40 år. Varför ser de då inte mönstret i problemen som finns och arbetar för att förändra dem? Hur kan man stå och se på hur en del barn faller i skolan år efter år utan att aktivt vilja förändra skolväsendet? Vad är de rädda för?
Alla vi som kämpat oss igenom skolan vet att världen inte ser ut på det sättet. I arbetslivet och i familjen behövs olika personligheter och intressen för att få det att fungera. Att alla inte är lika är positivt. Att människor har olika behov är inget konstigt.
Det är stor skillnad på skolans värld och verkliga livet.
För oss är sporlovet slut och skolan börjar imorgon.
För andra börjar sportlovet nästa vecka.
Tyvärr kommer många barn gå med magknip tillbaka till skolan. En del för att de är mobbade och får höra av de vuxna att det beror på dem själva. En del för att de vet att ska sitta av dagarna utan att få lära sig något nytt och ingen förklaring till det. En del för att de inte kommer hänga med.
Och det finns säkerligen fler anledningar än de jag nämnt här.
Detta jag har skrivit här är mina personliga funderingar och åsikter. Absolut ingen sanning men min syn på saken.
Det skrämmer mig att det finns politiker som anser att barn från tre år ska tvångsinstitutioneras (obligatorisk förskola) med tanke på den resursbrist som råder.
Det skrämmer mig att föräldrar har tappat tron på sin egna förmåga i sitt föräldraskap.
Det skrämmer mig när vuxna säger att barn måste gå i stora barngrupper så de lär sig att hantera hårdheten som råder i skolan. Varför vill inte de vuxna att deras barn ska lära sig empati och medmänsklighet istället? Varför inte lära barnen att alla är olika? Varför är det viktigt med en hård attityd som förberedelse inför skolstarten?
Hur kommer det sig att det finns vuxna som uppmuntrar den hårda världen istället för att försöka förändra den till en mjukare och mer förstående värld?
Varför finns det vuxna idag som anser att "vi vuxna ska hålla ihop mot barnen"? Både inom skolans värld och i samhället.
Jag kommer aldrig att hålla ihop med andra vuxna mot mina egna barn. Jag kommer att finnas vid deras sida när de begått misstag de måste rätta till. Jag kommer att stötta dem när de vill uttrycka sina åsikter. Jag kommer att kämpa vid deras sida för deras rättigheter. Oavsett om det är mot skolan eller andra vuxna ute i samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar